onsdag 2 december 2015

Något bestående

Är det inte konstigt Åsa
att jag än idag minns
befrielsen i det uttalat uppenbara

Du var den första som inte försökte skyla över
utan lät mig lägga kinden
mot verklighetens kalla stålstaket
Känna där, den skarpa kanten
mellan mod och meningslöst
"Jag tänker inte ljuga för dig
Du är helt och hållet ensam"

De orden har följt mig på vägen sedan dess
den där hopplösa, soliga dagen i oktober
som ett sällskap att räkna med
likt ett täcke om natten
Något mitt i allt
att lita på