Jag lämnar kvar dig i landet där flygplansbröden doftar parfym och glassen smakar tvål. Där de färgglada vimplarna kittlar cyniskheten under fötterna och den dova doften av urin blandas med stråk av blommande fruktträd. Där man kanske förlorar en väska men vinner ett liv. Där kinderna blir rödare och flygandet är faktiskt.
Jag gör mitt bästa för att konservera de viktigaste dragen. Doften av läderjacka en ljummen natt på en pakethållare. Vinkandet till högvakten, frukost i timtal. Ordande och mumsande i parken, solskinnsdoft och de imaginära ormbunkarna på toaletten. Samförståndets lugna, tysta. Småländsk dumvärme.
Hurven? Klockan som stadigt tickar mot dagen du kommer hem. Vänliga rakbladsaxlar mot vilka jag kan vila orostankarna och maggropens djupaste onda. Rapsfält gulare och lyckligare än något annat jag sett. Känslan av små, små fiskmunnar över hela min kropp och vibrationerna i mig i flygeln i livet den där sista låten.
"Sanningssökande" säger du, och när jag blickar in i dina spräckliga, vänliga, varma säger de att det är okej att jag finns.
TACK.
Tack älskade, älskade du.
